Oh what a beautiful mornin'
Det här med att skriva ikapp allt jag hittat på går väl lite långsammare än tänkt, hehe. Men jag har fullt upp, fyller mina dagar med allt mycket, och när jag inte har några aktiviteter så har jag på senaste tiden läst väldigt mycket, tittat på lite tv-serier och sovit, typ? Men jag har min lilla lista på saker jag måste berätta om, så jag ska försöka checka av den så snabbt som möjligt! Får kanske börja fundera på det här med att schemalägga inlägg?
För två veckor sen nu, en härlig lördag med fint väder, jag hade lite ärenden, och sen så fort jag var klar åkte jag in till city för att möta upp Emma, tillsammans med två andra au pairer, Rachel och Soma! Vi tog en promenad i Central Park, ett område som jag inte varit i innan, som var såå mysigt! Var är bilderna därifrån, undrar ni säkert nu? Det undrar jag med... Oops. Sen var planen att gå till en bar som skulle ha karaoke, men vi hade lite tid kvar innan dess, så vi satte oss på ett café först. Fikade och pratade ett bra tag, tog det lite lugnt. Mitt i allt såg jag Ali Stroker, tony-vinnande skådis för Oklahoma komma in och köpa kaffe... Försökte att inte bete mig som en idiot och stirra för mycket, och sen när hon var ute igen fick jag mitt lilla ryck om henne till de andra, haha, och alla undrade varför jag inte gick upp och pratade med henne. Men jag hade liksom inte sett henne i någonting, så ville inte störa henne. Sen begav vi oss till baren, och det visade sig att det innan karaoken skulle vara stand-up! Fick höra ganska många komiker, tyckte alla var riktigt roliga! Sen blev det karaoke, och yours truly skrev upp sig för att köra lite ABBA, sådetså. Har jag ens varit i New York om jag inte kört karaoke, liksom? Det kanske inte var mitt bästa uppträdande, men det var riktigt roligt, haha. En riktigt lyckad kväll helt enkelt!
Dagen efter ville jag gå på musikal, för nu var det ju faktiskt ett tag sen. Drog mig in till tkts-båset runt lunch för en matiné-visning. Mina första alternativ var Frozen eller Dear Evan Hansen, men Dear Evan Hansen fanns inte, och Frozens matiné var klockan 13, och jag ställde mig vid båset klockan 12.58... Så nä, kände inte att jag ville ge mig på det. Och nu ska ni få höra, när jag stod där i kön kom det fram en man och frågade om jag var där själv, jag sa ja, han frågade då om jag ville ha en gratis biljett till Frozen, då han hade köpt för många. Alltså hade det inte varit så att klockan vid det laget var 13 så hade jag ju lätt tagit den, men jag ville verkligen inte behöva både springa till teatern, och samtidigt vara den där dryga jäveln som kommer i sista sekunden. Så nej tack, sa jag, tittade på skärmen och bestämde mig för att se Oklahoma, inspirerad av att ha sett Ali Stroker på caféet dagen innan!
Jag kan inte säga att jag visste särskilt mycket om Oklahoma innan. Det enda jag hade sett var deras framträdande från Tony Awards, hade hört lite av Oh what a beautiful mornin', för vem har inte det, och så hade jag såklart hört att Ali Strokers framträdande var helt sinnesjukt. Visste ju även att det var en revival av en gammal klassiker, och att det var typ country-musik. Det var väl det. Hade ingen som helst aning om handlingen eller något sånt, så det här skulle bli kul!
Oklahoma spelas i en teater som heter Circle in the Square, som är byggd så att publiken sitter runt hela scenen, förutom en sida som har en vägg. Så när man kommer in i teatern ser man liksom hela scenen direkt, det är ett öppet golv med några bord och stolar utspridda. Främsta raden av publiken är även placerad på scen, och alla som hade biljetter till de platserna fick noggranna instruktioner om att aldrig lägga någonting på bordet framför de eller luta sig över det, samt att inte röra grytorna som stod utplacerade. Jag satt på typ tredje raden, riktigt bra plats hade jag!
Jag hade ju som sagt inte direkt koll på Oklahoma, men alltså jag blev helt jävla golvad. De har gjort väldigt vågade val genom hela produktionen, till exempel så är hela teatern upplyst under i princip hela musikalen, så man ser hela publiken hela tiden. Man hade ju kunnat tro att det skulle vara distraherande, men det var det inte! Jag tror de hade gjort så här för att vid vissa tillfällen så släcks ljuset delvis eller helt för att få olika effekter, och kontrasten i ljuset gjorde det liksom extra effektfullt. Det är också en ganska liten teater, och eftersom alla sitter runt omkring hela scenen så kommer man väldigt nära allting, så det känns verkligen som att man är i musikalen. Storleken gör även att de inte behöver supermycket ljudutrustning, man hör skådisarna väldigt klart ändå, och så fort de började sjunga med de här sjukt vackra stämmorna så rös jag sönder. Jag vet ju ingenting om originaluppsättningen, men utifrån andras recensioner av den här har jag förstått att den är väldigt moderniserad, men allt material är fortfarande detsamma, manuset och alla låtar är precis som originalet, vilket jag måste säga jag är väldigt fascinerad av, för sättet de framförde manuset gjorde att det kändes väldigt modernt.
Allas framträdanden var heelt fantastiska, musiken är så bra, jag har även förstått att denna musiken är mer "äkta country" än originalet, som är mer "musikal-country", if that makes sense. Tyckte hela soundet var så mysigt, man blev liksom så lycklig av musiken!! Men sen helt plötsligt blev storyn så himla mörk, vilket jag ju inte alls var redo för. Det var ett par scener där de släcker ner teatern helt så det är beckmörkt, och de ändrar ljudet så att det låter som att det ekar i hela rummet när skådisarna pratar. En av de scenerna speciellt (precis innan låten Pore Jud is Daid och under den låten, om någon vet vad det handlar om) var så himla obehaglig så jag mådde illa. Det kanske inte låter bra, men det var en av de scenerna som verkligen stack ut för mig och gjorde mig så golvad av musikalen. Det som även stack ut var slutet. Jag vill inte spoila något, men herregud jag var inte redo, skakade liksom när jag var på väg ut igen. Den satte sig så hårt. Kunde inte sluta tänka på hela produktionen länge efter jag hade sett den, och nu när jag fick gå tillbaka i minnena för att skriva det här inlägget sitter jag helt förundrad igen. Det är en sån unik och helt fantastisk produktion, och om någon skulle råka befinna sig i USA rekommenderar jag verkligen den. Den går till 19 januari nästa år, och ska efter det ut på turné! Måste dock förvarna, för det är som sagt mörk och obehaglig. Innehåller totalt mörker, plötsliga fruktansvärt obehagliga pistolskott, och rök. Men klarar man av det så är den en musikal värd att se. Och om jag inte lyckats övertala er än, så får man gratis chili och majsbröd i pausen, och jag är inte världens största fan av chili, men jag tyckte det var riktigt gott!
Fördelen med såna här musikaler, som kanske inte är så populära bland ungdomar, är att det inte brukar vara så mycket folk vid stage door. Det var nog max 15 pers när jag var där, haha. Fick träffa nästan alla skådisar, jag vet inte om jag lyckades få fram hur helt jävla fantastiska jag tyckte de var, men jag försökte i alla fall. En jag inte fick träffa som jag gärna hade velat var han som spelade Jud, han var heeelt fantastisk. Så nu blir det väl bara att gå och se den igen! Vill se den igen ändå bara pga hur fantastisk den var, och för att få se han som egentligen spelar Curly, då jag fick se en understudy (som var fantastisk!)!
Drog mig sen hemåt med det nyligen nerladdade albumet i öronen. Man kan definitivt lyssna på albumet utan att bli spoilad, man kommer ändå bli chockad när man går och ser den!! Lyssnade nog på det albumet i minst en vecka efter det, och återgår till det med jämna mellanrum för tycker det är så bra. Nu får jag väl ta och titta på den gamla filmen och den inspelade scenmusikalen också, för maximal mängd Oklahoma.
