Jag kände att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg om hostelet jag bodde på Chicago, alla människorna jag träffade där, och vad vi gjorde, för fy fan vad alldeles bäst det var. Så här kommer ett inlägg om det, med alldeles för lite bilder, så det så.

 

Jag bodde på ett hostel som hetter Wrigley Hostel, nära baseball-stadion Wrigley Field. Wrigley Field är hemmastadium för Chicago Cubs, som spelade match hela helgen jag var där, så energin var verkligen på topp. När jag skulle leta efter hostel i Chicago letade jag specifikt efter "party-hostel", för jag ville definitivt inte göra en repris av Washington DC. Party-hostel har liksom en mycket bättre atmosfär och är socialt, och det enda jag visste om mitt kommande besök i Chicago (förutom att jag skulle till The Hamilton Exhibition), var att jag ville träffa folk. Så mycket folk. Allt folk. Så jag sökte på party-hostel, och hittade Wrigley.

 

Innan jag ens hade kommit dit hade jag fått ett sms från hostelet, det är sommarfest på gång, så ta på dig dina bästa sommarkläder och möt oss på verandan! Så så fort jag kom fram bytte jag om från mina sunkiga flygplans-kläder, och gick upp på verandan. Nu ska jag vara ärlig och säga att jag var lite småstressad i början, för jag tycker det är så himla svårt att komma till en ny plats med en massa människor man inte känner och som redan har pratat med varandra ett bra tag, och bara på något sätt komma in i konversationen. Men jag gjorde det. Jag satte mig på bänken runt den lilla poolen som var uppblåst, och direkt hälsade alla, och killen bredvid mig frågade varifrån jag var, och jag var inne. Längsta minutrarna i mitt liv innan jag äntligen gick och satte mig där, men vad glad jag är att jag gjorde det.

 

Det var så enkelt att prata, vi satt där i solen och drack det som hostelet hade att bjuda på, och snart började det bli mörkt, och alla började prata om planerna för kvällen. Någon nämnde en bar i närheten hon hört talas om, Replay Lincoln Park, som har arkadspel. Det låter ju helt underbart sa vi andra, och snart var vi på väg dit hela högen. Det tog kanske en kvart att komma dit, och sen gick vi raka vägen in. Inget inträde, och 95% av arkadspelen var gratis. Bästa konceptet jag varit med om. Dessutom hade en del av baren svampbob-tema, med sand på golvet och såpbubblor i luften och Svampbob och Patrick av papier-maché som man kunde ta bilder med. Vi var där hela kvälen, spelade pinball, diverse skjutspel, racingspel, lufthockey, bordsfotboll, allt möjligt. Betalade en dollar för att boxa en kudde för dåliga poäng, men kul var det i alla fall. 

 

Följande dag gjorde vi samma sak. Framåt sena eftermiddagen var verandan full av människor som satt och pratade, en del var samma som hade varit där kvällen innan, en del nya, en del hade åkt hem. En högtalare stod framme, den spelade 60-, 70-, och 80-talsmusik. Någon sa att han hatade ABBA, så vi spelade mer ABBA. Innan jag visste ordet av var vi på väg till arkadbaren igen, var ute ännu lite senare, och köpte donuts från 7/11 på vägen hem.

 

Tredje kvällen satt vi på altanen igen. Ännu fler nya människor. Denna kvällen träffade jag en hög personer som jag kom riktigt bra överrens med. Tre av de hade varit au pairer själva, och var just nu på sin rese-månad och skulle åka hem snart. Vi pratade jag vet inte hur länge. Och sen drog vi till arkadbaren igen. Sen gick vi vidare, till någon annan bar som låg på vägen tillbaka till hostelet, som var helt tom när vi kom dit, men snart fylldes med folk. Där fanns en jukebox, så vi turades om att spela låtar. Den kvällen var vi nog inte hemma förrän kl.4 på natten.

 

Fjärde kvällen var det ingen på verandan. De flesta hade liksom försvunnit. Men jag och de jag hade pratat med kvällen innan satt och pratade ändå, och vi bestämde oss för att gå tillbaka till arkadbaren. Med mycket lugnare stämning än dagarna innan vandrade vi tre för att spela lite spel, och sen gå tillbaka innan midnatt. Det var det perfekta avslutet på resan. Morgonen därpå skulle jag åka därifrån, och tack gode gud lyckades jag träffa de under frukosten för att säga hejdå.

 

Det känns som en sån dålig förklaring av vad jag gjorde på hostelet där i Chicago, för det är ju liksom samma sak om och om igen. Det går inte riktigt att förklara hur roligt jag hade det där. Att gå till samma bar 4 kvällar i rad, vadå då, men jag kunde verkligen inte ha haft det bättre. Alla dessa människor, allting jag nu vet om dem och allting de vet om mig, och nu är vi alla på skiljda vägar igen. En del vet jag att jag aldrig kommer träffa igen, en del har jag i alla fall fått lägga till på instagram för att få uppdateringar från deras resor medan de får uppdateringar från mina. Trots att det bara var några dagar så är jag så tacksam för vad de människorna gav mig under de dagarna. Det var precis vad jag behövde.

 

Jag avslutar inlägget med bilder på mig tagna på hostelet, efter att en tjej frågade om jag gillade att få min bild tagen. Jag svarade ja, egentligen, men jag känner mig alltid så obekväm och vet inte vad jag ska göra. Så då ställde hon mig där under ljusslingan och sa; då tränar vi! Och så tog hon bilder på mig, och fan vad nöjd jag är. För man får faktiskt tycka att man blir bra på bild. Jantelagen kan dra åt helvete.