Förra helgen fick jag min hellediga helg för Juni, men istället för att åka iväg någonstans som man väl oftast brukar göra när man får en ledig helg ,så stannade jag kvar i lilla New York, för det fanns inte en chans att jag skulle fira min födelsedag någon annanstans än New York! Inte heller hade jag gjort särskilt mycket planer i förväg, för på något sätt har jag nu blivit en person som inte planerar (hur detta hände har jag ingen aning om), men det blev en riktigt bra helg i alla fall!

 

Lördag började med att jag gick på bio och såg Rocketman, som hade premiär torsdagen innan. Jag hade verkligen inte kunnat vänta en dag längre, så det blev ett perfekt sätt att inleda födelsedagshelgen, samt Pride i New York! Om någon inte har hört talas om Rocketman så är det en film om Elton Johns liv från barndom tills han tog in på rehab, och herregud vad den var bra!! Var redan innan ett stort fan av Taron Egerton som spelar Elton, och hade spenderat dagarna innan med att sträckkolla på alla intervjuer jag kunde hitta om filmen, så jag hade nog ganska stora förhoppningar, och den levde definitivt upp till dem! Musiken är invävd i filmen såå bra, Taron Egerton gör ett fantastiskt jobb i rollen som Elton, och den är så bra berättad, vacker och känslosam, men också rå och smärtsam och är inte rädd för att visa både det fula och det fina i Eltons liv. Satt och hulkade av gråt under eftertexterna (har verkligen hittils bara sett gråtiga filmer i USA, känns som att jag kanske borde ta och se något roligare också?). Rekommenderar den starkt!!

 

Jag hade inför bion inte tänkt köpa snacks för ville spara pengar, men fick på morgonen ett mail från amc (en av biograf-kedjorna i USA som jag brukar gå på, är med i deras kundklubb!) där de grattade mig på födelsedagen och bjöd mig på en gratis stor popcorn, så jag tryckte i mig en gratis stor popcorn, för vem hade inte gjort det?

 

Efter filmen vandrade jag runt lite och hamnade på 9th avenue (har jag för mig?), som var nästan helt avstängd och täckt av marknadsstånd! Jag vet fortfarande inte riktigt varför, men jag tog vara på det och gick lite fram och tillbaka längs vägen och tittade på stånden, köpte mig empanadas från ett till lunch, och njöt av värmen. Tittade förbi Radio City Music Hall där jag ska se Ben Platt om knappt fyra månader. Fortsatte vandra runt lite i stan, fortsatte på Pride-temat då jag tog mig till Barnes & Noble och köpte Ben Platts skiva på vinyl, ett mycket viktigt köp, samt gick runt och tittade bland alla butiker som nu har gått all out på Pride-temat och sålde alla produkter man kan tänka sig i regnbågsfärger. Jag passade faktiskt på att köpa en keps i jeansmaterial med en liten regnbåge på för att 1, den var fin och jag är svag, samt 2, jag har faktiskt tänkt på att köpa någon form av huvudbonad för att inte totalt bränna sönder mitt huvud under sommaren!

 

 

Var med om en lite rolig grej då jag gick in i en klock- och väskbutik, bara för att kolla efter en ny plånbok som jag kanske eller kanske inte behöver. En personal kom fram till mig och frågade om jag behövde hjälp med något, och jag svarade att jag bara tittade runt. Sedan sa hon att hon gillade min tröja, en vit t-shirt med påmålad bröst-ficka med en liten regnbågsfärgad näsduk som sticker ut, samt texten "This is my LGBTee" (hehe), och frågade direkt om jag har sett deras nya klocka. Jag svarar nej, så hon tar mig till andra änden butiken och visar deras nya klocka med regnbågsfärgat armband... Man känner sina kunder!

 

 

Sen började det bli lite senare på eftermiddagen, och jag hade inga kvällsplaner alls, och plötsligt slog det mig att jag måste ju se en musikal, eller hur? Och inte bara en musikal, jag borde se The Prom, eller hur? Ska man inleda Pride med en musikal, måste det ju vara The Prom!! Och jag vill verkligen ha en Pride-playbill för The Prom. Allting pekar mot att jag borde se The Prom igen. Så, jag tog mig till Times Square och köpte mig en jävla biljett till The Prom. För är man förutsägbar så är man.

 

Vandrade bort till Longacre Theatre, ställde mig i kön, tog mig in och satte mig, längre bak än första gången, men detta betydde ju dock att jag kunde se hela scenen lite bättre! Hamnade bredvid en supertrevlig kvinna som började fråga om varför jag valde The Prom att se den kvällen, och jag fick förklara hur jag hade sett den innan och var förälskad, alltid lika kul att träffa nya människor som man får dra den historian för.

 

Denna rundan var hela nuvarande casten på, vilket betydde att jag äntligen fick se Caitlin Kinnunen!! Måste nog säga att jag grät lite mer än första gången, Caitilins Emma tog tag i mig lite mer, hon är lite råare och argare, medan Brittanys Emma är mjukare och mer känslosam. Jag är så glad att jag äntligen fick se Caitlin, hon gör rollen så perfekt, och jag är så tacksam för hur hon hanterar den här karaktären.

 

Efter föreställnigen gick jag såklart ut till Stage Door, det var mycket mer folk än förra gången men jag kom fram till barriärerna och fick denna gången träffa ett par skådisar jag redan hade träffat, och ett par nya! Tyvärr kom inte Caitlin ut, men det hade jag lite på känn då hon skrev på instagram för ett tag sen och bad om ursäkt för att hon inte hade kommit ut så ofta, och att hon skulle börja komma ut mer igen snart. Min gissning är att hon vilar upp sig inför Tony Awards och allting som hör till det kaoset! Hon är ju trots att nominerad till Bästa skådis <3

 

 

På söndagen blev jag väckt när solen smög in genom gardinerna och jag hörde min värdmamma med barnen i köket utanför. Snart hörde jag U som tassade fram till min dörr, och sen min värdmamma som sa åt henne att låta mig sova, haha. Ett par minuter senare kom hon igen och knackade på, och hoppade sen upp hos mig i min säng! Mysigaste ungen! Hon sa grattis och berättade lite snabbt vad hennes planer för dagen var, och sen lämnade hon mig igen, och jag halvsov en stund till, innan telefonen började ringa och jag fick prata med hela familjen hemma. När jag tillslut gick upp ur sängen hittade jag ett litet födelsedagskort inskjutet under min dörr som U hade gjort!

 

Hade en lugn morgon då familjen inte var hemma när jag gick upp, så jag åt lite frukost och tog mig sedan in till Manhattan för den enda födelsedags-aktiviteten som var planerad sedan länge, nämligen Waitress! Det var ju Jeremy Jordans, en av mina absoluta favorit-skådisar, sista föreställning, så detta köpte jag biljetter till så snart jag visste att jag kunde gå. Herreguuuud vilken föreställning det var! Jag har läst en hel massa om olika skådisars sista föreställningar i musikaler, och hur känslosamma de är och hur en del scener får helt nya betydelser och en massa sånt, och så var det verkligen i denna!

 

 

För de som inte vet vad Waitress handlar om, vi får följa Jenna, spelad av Shoshana Bean, som jobbar på café och får veta att hon ska få barn med sitt rövhål till man (ursäkta min franska), och bestämmer sig för att vara med i en paj-tävling och försöka få pengar för att kunna lämna honom. Samtidigt träffar hon Dr. Pomatter, spelad av Jeremy Jordan, och något kanske händer mellan de två karaktärerna.

 

Jag köpte mig ingen merch denna gången, men köpte däremot svindyr paj, och vin, för heter man Kajsa och ska köpa vin i USA första gången så ska det så klart vara på en musikal. Måste ju vara on brand här va. Och sen satte jag mig ner, på de här sinnesjuka platserna som jag på något sätt lyckats få, på fjärde raden!!

 

Musikalen var heeelt fantastiskt. Sången är som rent smör, men de vackraste stämmorna jag hört, och den är så smärtsam och fin och alldeles underbar! Jeremy fick en såå stor applåd när hans karaktär kommer in på scen första gången, och varje gång han gick av, och jag kanske inte känner honom alls men blev liksom ändå så stolt (inte för att han behöver mig att vara stolt över honom, han har en ganska bra karriär). Under ett tillfälle sa han en replik fel och fick Shoshana att börja skratta, vilket var kul att se, hehe. Från där jag satt i teatern, långt fram och vid sidan, kunde jag även se att Shoshana hade skrivit "Love you!" på insidan av låren, så att Jeremy skulle kunna se det under en scen. Och sen, ungefär halvvägs genom akt 2, bryter Shoshana ihop fullständigt, och hon slutar inte gråta genom hela musikalen, och helvete vad det var smärtsamt. Och jag bara satt och stirrade på Jeremy för att se hur han reagerade, men han höll sig samman. I slutet är en scen (spoiler alert om någon bryr sig!) där Jenna och Dr. Pomatter bestämmer att de inte ska träffas mer, och Dr. Pomatter säger "I guess this is goodbye", och DÅ börjar Jeremy gråta, och jag tappar det FULLSTÄNDIGT. Och så bara sitter de där och säger sina sista repliker till varandra och torkar varandras tårar, och jag och alla runt omkring mig sitter och hulkar av gråt. Usch. Efter musikalens slut stannade ridån uppe, och Jeremy fick blommor, och Shoshana höll tal genom sina tårar och publikens snyftande, och sen spelade de "Don't stop believin'" som avsked. Sen hade jag inte mycket tid att samla mig, utan jag klämde mig igenom folkmassan för att ta mig till stage door, och herregud vad det var mycket folk, det var fullständigt PACKAT. Vilket jag ju nog hade förväntat mig, men ändå. Jag hamnade en bra bit från dörren, kunde precis se den om jag ställde mig på tå. Efter några minuter kom en vakt och sa att det är fritt fram att ta bilder på Jeremy, men han kommer inte ta några selfies, vilket, igen, var förväntat, men ändå lite surt. Dock betydde ju detta att han definitivt kommer komma ut, och jodå, några minuter senare kom han! Sakta men säkert jobbade han sig igenom folkmassan och signerade allas playbills (som inte var pride-playbills, tyvärr...). Jag hade i förväg tänkt igenom vad jag ville säga till honom, för sånt är mycket viktigt vet ni, men efter att ha sett folkmassan kortade jag ner det lite, och när han kom fram till mig tackade jag för det fantastiska framträdandet, och grattade honom för hans nya bebis, och sen bara stirrade jag på honom som en idiot medan han signerade havet av playbills. 

 

 

Och det var allt. Vakten kom tillbaka och sa att ingen mer skulle komma ut (vilket jag senare upptäckte var på grund av att det var Drama Desk Awards den kvällen, så ingen hade tid att komma ut!), och jag drog mig hemåt igen, med min playbill signerad av Jeremy Jordan. Fattar det fortfarande inte.

 

Sammanfattningvis kan jag väl säga att jag är sjukt glad att jag bestämde mig för att se Waitress just den dagen, att få en en skådis sista föreställning är en helt fantastisk upplevelse! Önskar kanske lite att jag hade sett den någon gång innan, för att få se Jeremy i en "vanlig" föreställning, och för att kanske ha en lite större chans att få prata lite mer med honom och kanske till och med få en bild. Så nu gäller det bara att han kommer tillbaka till Broadway innan jag åker hem så att jag kan ta igen det!

 

Väl hemma igen fick jag ett riktigt grattis av hela värdfamiljen, samt ett presentkort på en biograf här i Brooklyn där man blir serverad mat under filmen! Sen kom det lite folk över för middag och det spred sig på något sätt (läs: mina värdföräldrar berättade det så fort någon gick innanför dörren...) att det var min födelsedag, så fick massa uppmärksamhet, hehe. 

 

Allt som allt är jag sååå nöjd med min födelsedagshelg, kunde nog inte ha haft det bättre, förutom kanske om jag faktiskt fick träffa familj och vänner, och inte bara prata över telefonen. Men jag löste det ganska bra ändå.