Någon gång i slutet på förra året hörde jag talas om en musikal som skulle öppna på Broadway som hette The Prom. Jag kollade upp vad den handlade om, och blev direkt besatt. Vid den tiden var det enda materialet som fanns på youtube ett par klipp från när de gjorde den Off-Broadway, samt de första officiella framträdande på bland annat Elsie Fest, en musikal-festival i New York. Det fanns alltså en sång ute, men herregud vad jag lyssnade sönder på den sången. 

 

Sakta men säkert närmade sig premiären och de släppte lite fler låtar, klipp, och tillslut hela cast recordingen, och den gick på repeat i mina hörlurar jag vet inte hur länge. Jag kommer ihåg min panik då albumet skulle släppas i mitten på december, och jag ÄLSKAR jul och julmusik, och visste inte riktigt hur jag skulle hantera att balansera julmusik och en ny musikal. Men det gick. 

 

Den här reaktionen är väl egentligen inte särskilt ovanlig, det är typ den reaktionen jag har med alla musikaler. Så fort någonting kommer ut som jag är minsta intresserad av så kör jag på 120% eller inte alls.

 

Igår hade jag en ledig dag. Jag åkte in till Manhattan efter lunch för vädret hade plötsligt blivit riktigt bra. Fann mig själv på Times Square, och stod och stirrade på tkts-båset under de röda trapporna. Jag gick fram till en av tavlorna och tittade på utbudet. Och då bestämde jag att jag skulle se en musikal den kvällen. Jag skulle se min första musikal på Broadway. Och det fanns inga tvivel om vilken det skulle bli. Jag skulle se The Prom. 

 

Så jag drog mig fram till luckorna. Ställde mig i en av köerna (gjorde ett dumt val för övrigt, de framför mig tog sin lilla tid att bestämma sig). Kom fram till luckan. Jag vill se The Prom. Jag kan få en biljett till tredje raden. Jag tog den. Betalade. Gick ifrån luckan med en biljett i halsen, och kände mig ärligt talat lite känslosam.

 

Jag kan tänka mig att alla har något intresse eller liknande som man är så absurt besatt av, och ingen annan fattar, men man bryr sig inte. Det är musikaler för mig. Musikaler gör mig jävligt känslosam, som om jag inte redan var det i allmänhet. Och det är inte bara berättelserna som gör mig känslosam, trots att jag av någon anledning nästan bara verkar intressera mig av sorgliga musikaler. Det är allt jobb bakom, alla fantastiskt talangfulla skådisar, alla små byggstenar som på något sätt har gått ihop till en fantastisk föreställning som jag får sitta och titta på. Jag vet inte riktigt varför, men det är något med alla dessa komponenter som bara sliter i mitt hjärta, samtidigt som de gör mig så lycklig. Det bästa sättet jag kan komma på för att beskriva musikaler för mig är nog låten "We look to you" från The Prom. Så ta och lyssna på den om ni vill.

 

Så igår kväll var jag och såg min första musikal på Broadway, och jag var inte besviken. Jag har lyssnat på cast recordingen oräknerliga gånger, men ingenting kunde förbereda mig för det jag fick se på scen. Den var fantastiskt rolig, varm, frustrerande, kärleksfull, och känslosam, och jag överdriver inte när jag säger att jag grät 3h i sträck. Skådisarna är underbara allihop, musiken är fantastik, koreografin är perfekt, jag är KÄR. Jag kan inte rekommendera den här musikalen nog, både att lyssna på och se om man skulle ha möjligheten. Jag tror att den skulle passa de flesta, den är lätt att se och grymt rolig, samtidigt som den har sjukt mycket hjärta och en värdefull läxa. Jag vet inte hur jag ska kunna lyssna på låtarna på samma sätt igen, nu när jag har sett vad som händer samtidigt, det man inte hör, det som har ändrat låtarnas betydelse fullständigt. 

 

Efter föreställningen begav jag mig ut och ställde mig längs med barrikaderna tillsammans med ett antal av de teater-besökarna, och efter en stunds väntan trillade skådisarna ut. Jag hade min playbill redo, och de signerade den medan jag öste kärlek över de. Detta måste vara den gulligaste casten någonsin, alla var så fina och sa tack tillbaka, och lät så glada när jag sa att det var min första Broadway-musikal.

 

Höjdpunkten måste nog ha varit när jag träffade Brittany Zeinstra, som är understudy till huvudkaraktären Emma, och som hade varit på scen en kort stund tidigare. Trots att hon hade familj på besök kom hon ut och tog sin tid och pratade med alla utanför. Jag berättade hur glad jag var att hon hade spelat Emma i min första musikal på Broadway, och hon blev så glad, och sen plötsligt orolig, och hoppades att hon hade gjort ett bra jobb, och jag försäkrade henne om att hon var perfekt. Gulligaste människan någonsin. Jag tog en bild med henne, och även Isabelle McCalla, som spelar Emmas flickvän, och tackade även henne för en helt fantastisk Broadway-upplevelse. Att höra henne sjunga Alyssa Greene live gjorde på riktigt ont i hjärtat. Ett helt fantastiskt framträdande. 

 

Sen gick jag hemåt, med min signerade Playbill, lite merch från musikalen, och värme i hela kroppen. Och trots att jag är så jävla arg över att musikalen är baserad på ett flertal, men specifikt en verklig händelse, och att diskrimineringen musikalen berättar om lever fritt i dagens samhälle, så är jag så glad att den finns, för fan vad den betyder mycket för mig. Det kunde verkligen inte ha blivit en bättre kväll, och jag längtar efter att få fylla mitt år i USA med fler såna kvällar. Jag kan inte rekommendera er nog att lyssna på albumet (finns på spotify <33), för det är verkligen helt fantastiskt, och se musikalen om ni skulle få möjlighet, jag lovar att ni inte kommer ångra det.